Veckans lunch

Idag: rester av Mrs. Longs goda fisksoppa tillsammans med Hana.
Igår: månadens "latinska lunch", där sådär trettio damer i alla åldrar och utföranden, från Argentina och Venezuela och Colombia och Costa Rica och så vidare, samlas och äter massor av mat och dricker massor av vin. Igår var det hemma hos mexicanska ambassadörshustrun och jag proppade i mig tacos och guacamole och fajitas och frijoles för flera veckor och roade mig på latinskt vis, en härlig totalkontrast till den asiatiska något mer reserverade stilen och alldeles lagom en gång i månaden.
I förrgår: Motorcykeltaxi, "xe om" (snabbare än både buss och taxi), in till stan och vårrullar och kaffe alldeles för mig själv, vilken lyx, på litet kafe i en gränd i gamla stan, med Konfucius som enda sällskap.

Hemma hos oss II

Nu har vi snörförbud inomhus. Efter flera månader av snören och knutar över allt, a la Alfons Åberg, lyckades Kai igår binda ett litet rep runt handfatets avloppsrör och visa oss precis hur stark han är - genom att slita loss hela röret.
Så har jag köpt en gammal kökssoffa, obligatorisk i varje verkligt vietnamesiskt hem. Nu saknas bara ett snyggt matbord och några stolar.

Sommaren verkar ha kommit för att stanna. Alla fönster står öppna dygnet runt och överallt snurrar takfläktarna, men än så länge använder vi bara luftkonditioneringen för svala och sköna sovrum vid läggdags. Luftavfuktaren, som kan dra ut 16 liter vatten per dygn ur ett rum, ur garderober och lakan och väggar och själva luften, gör också livet betydligt trevligare.
I trädgården växer det så det knakar, våra orkideer har börjat blomma och snart är de två miljoner fikonen (oätliga) på grannens träd mogna och kommer att börja ramlar ner, på vår gräsmatta.
Och om två veckor fyller Hana ett år, så nu har vi köpt potta, för nu när det blivit sommar och varmt har potträningen börjat. I Dominica förväntades barnen vara blöjfria när de fyllde två, här är det om möjligt ännu tidigare...

Weekend fun

I helgen stannade vi hemma i Hanoi, latade oss i "lilla huset" på förmiddagarna, spelade fotboll eller låg i hängmattan i trädgården. Sommaren verkar äntligen vara här för att stanna, idag har det varit riktigt hett, sådär trettiofem grader.
I går tog vi bussen hela familjen till American Club, för att träffa bästa dagiskompisen Hosea och hans föräldrar Thao och Benjamin. På amerikanska klubben finns basketplan, beachvolleyplan, fotbollsplan och lekplats. Och ett litet cafe där man kan köpa öl. Småkillarna sprang runt som vilda, Thao och Benji turades om att gosa med Hana och så drack vi öl. Sen gick vi ut på stan, njöt av den ljumma kvällen (precis som tusentals andra Hanoibor) och åt Pho Bo och Bun Cha på liten gaturestaurang.
På andra sidan Röda Floden bor svenska Jenny och hennes familj; Khanh och lilla Theo, i ett gammalt traditionellt stylthus, med enorm trädgård. Där har vi varit idag och ätit massor av god vietnamesisk lunch, rumlat runt i trädgården, sprungit på snirkliga gångar och badat i trädgårdsbadkaret. Och svalkat oss med öl så gott vi kunnat.

I förmiddags hann jag till och med med ett besök på salongen runt hörnet. De kallar sig spa, men det tycker jag är att ta i. Ska man till exempel inte kosta på sig något mer än pedikyr eller manikyr får man sitta på en pall i receptionen och bli omhändertagen. Fast då kan man följa livet på gatan samtidigt.

Japanese storytelling

En gång i månaden är det japansk sagostund på Sedona, Hanois största "serviced apartment"-komplex, a la Singapore. Det är såklart ingen slump att det organiseras just där, nästan hela stället fullt av japanska familjer, där männen sällan syns till eftersom de jobbar i princip dygnet runt och fruarna inte får - och knappast vill - jobba.
Allt är väldigt organiserat och tre eller fyra sagostundstanter (tjejer?) i spräckliga förkläden läser sagor och sjunger sånger. Alla, inklusive alla mammor, sjunger med och gör alla handrörelser. Jag har förståss ingen aning om vad något handlar om men ler artigt och klappar lite. Igår var det ungefär femtio japanska barn i Kais ålder.
Det finns baby-sagostund också, och judo och kendo och sånt för de lite större, och tennis och simskola. Och japansk mataffär. Och japanskt dagis, och skola. En gång i månaden förflyttas jag från Vietnam till Japan, fastän det bara är fem minuters gångväg.

Gasnummer

Så fort det finns en ledig betongvägg, är någon där och målar dit nummer. Keisuke säger att det är telefonnummer man ska ringa när man behöver beställa gas till spisen, och han brukar har rätt. Jag undrar mest varför, eftersom det är bra mycket lättare att ringa närbutiken eller det nummer som redan står på gastuben.

Järnvägen

Det går att åka tåg mellan Hanoi och Ho Chi Minh City. De dryga 170 milen tar 30 timmar. Eller om man vill, kan man åka norrut, ända till Kina. Från stationen går ett spår söderut och ett spår norrut. Det här går norrut.

Sakura

Det närmaste vi kom påskfirande i år, var att beundra Kais konstnärligt målade ägg han kom hem med från dagis i fredags. Där har de också gömt ägg i trädgården, som de ska leta upp på måndag.
Däremot har vi varit på Sakura-festival. Vi såg framför oss en lugn och organiserad japansk happening, där japanska familjer strosade omkring bland mängder av importerade körsbärsträd (enligt informationen från ambassaden, nedfrusna för att absolut säkert garantera perfekt blomning just idag) och vi kunde ta för oss av japansk mat från några uppställda tält här och där.
Eftersom vi har börjat acklimatisera oss något till livet i Hanoi, packade vi hela familjen på vår nyinköpta (trimmade, elektriska) motorcykel och begav oss mot stadion. Där trängdes tusentals vietnamesiska ungdomar framför alldeles för få och små matstånd. De satt två på varje stol i mattältet och turades om att ta kort på varandra framför körsbärsträden i plast (när de inte fotograferade Hana, minst tjugo personer fnissade och tog närbilder, men det är vi vana vid). Det hela var mer som sista dagen på Göteborskalaset än den japanska familjeaktivitet vi hade tänkt oss. Men alla var glada och vi lyckades ta oss ända fram och beställa gyoza och sushi och åkte sen hem och latade oss i solen i trädgården.


Igår inspekterade vi också en av vårt kvarters allmäna pooler och konstaterade att området såg dekadent kommunisistiskt ut, men att cafeet var helt ok och poolen nog kommer att gå att använda de dagar vi inte lyckas bjuda in oss till någon japansk kompis som bor i de lägenhetshotellkomplex som har pool. För nu börjar det bli varmt. Äntligen!

Hana

... har fyra tänder, kan klättra upp för trappor snabbt och nästan gå själv. Hon vet också precis hur man klättrar ner för de tre trappstegen till altanen och smiter direkt ut i trädgården om hon ser att någon glömt stänga altandörren, oftast för att äta gräs, blommor och jordklumpar. Favoritleksakerna är brio bultbräda, liten väska full med små bondgårdsdjur i plast och allt som är Kais. Nya datorn är också populär, härom veckan lyckades hon pilla bort enter-tangenten. Bara hon alltid får som hon vill, är hon nästan alltid på solskenshumör.

Hana i blommig klänning, by Kai.

Dagens väder II

Det finns mycket som är bra med Hanoi. Men förutom den hysteriska trafiken står det eländiga vädret högst upp på hardship-listan. Konstant duggregn, alltid extremt fuktigt och antingen råkallt eller fruktansvärt varmt. Aldrig lagom.
Så nu kan vi nästan inte tro att det är sant, men i flera dagar i rad har det varigt soligt, och jag som nästan hade glömt hur härligt det känns att instinktivt få sticka näsan i vädret skuttar glatt ut på altanen så fort jag ser att himmelnyansen närmar sig mer blå än grå.
För en skum sak med Hanoi är att moln inte finns. Färgen på himlen går bara sakta, sakta över i mer eller mindre gråa nyanser. Någon riktigt blå himmel har jag inte sett än, men ibland är den alltså tillräckligt blå för att solen ska orka igenom. Vi festar på altanen. Härligt!

Tet och Köksguden

Tet är inte bara "Tet-offensiven" - som heter så eftersom den inleddes just under Tet, för drygt trettio år sedan, under det amerikanska kriget (som naturligt nog inte kallas Vietnamkriget i Vietnam) - utan också Vietnams viktigaste helg och starten på det nya året enligt månkalendern. Veckorna innan råder en Tet-rusch som är minst lika intensiv som julruschen hemma. Precis alla måste ha Tet-träd, ju större desto bättre, och de transporteras så klart runt i staden på motorcyklar. Dagarna innan det veckolånga firandet kändes det som att precis varenda motorcykel hade ett blommande persikoträd eller ett två meter högt mandarinträd i enorm porslinskruka på pakethållaren.
I år inföll Tet i slutet av januari och vi passade på att åka till Bali, men innan dess kunde vi såklart inte missa ceremonin som inleder firandet:
Ungefär en vecka innan Tet måste varje familj släppa en fisk i en sjö eller flod. På fisken åker Köksguden, som under året observerat allt bra och mindre bra familjen har gjort och sagt i hemmet. Han åker direkt till Jade-kejsaren i himlen som sedan, utifrån Köksgudens rapport, kommer att belöna eller bestraffa familjen.
För att ändå försäkra oss om lycka och rikedom under det nya året, brände vi också pengar. Fast bara låtsaspengar, men både vietnamesiska dong och amerikanska dollar, till och med tusendollarsedlar.

Kai släpper en levande karp i vattnet. Köksguden syns inte till än.

Money, money, money...

Efter alla ceremonier åt vi traditionellt "Tet-bord" och alla vietnameserna var helt begeistrade över det klibbiga riset och den välkokta skinkan, ungefär som vi väl kan bli över grönkål och dopp-i-grytan i Sverige. Helt ok, men en gång om året räcker.

Cat Ba Island

Några dagar efter jul begav vi oss ut på en liten utflykt till kusten. Vi bestämde oss för att prova de lokala bussarna i stället för att hyra en bil med chaufför och köpte en Ha Noi - Cat Ba biljett, tur och retur. I biljetten ingick buss till kuststaden Hai Phong, byte till liten lokalbuss till färjeläget, båt över till ön, och så slutligen anslutning med ytterligare en buss till öns huvudort. Det hela kändes såklart dömt att misslyckas och vi var förvånade varje gång vi behövde byta, för allt gick perfekt punktligt till, och när vi kom fram till Cat Ba Town stod killen från "Ocean View Resort" där vi skulle tillbringa helgen och väntade, precis som han hade sagt. I Latinamerika eller Karibien hade det aldrig funkat.
Cat Ba är en liten ö alldeles söder om berömda Halong Bay och efter flera timmar i buss genom ett enda långt industriområde där den ena anonyma fabriken avlöser den andra, var det lite av en deja-vu upplevelse att plötsligt befinna oss på en smal väg som slingrade upp och ner utmed kusten på en grön och bergig ö igen, utan fabriker eller höga hus.
Vårt hotell låg på en alldeles egen liten ö, och hade en alldeles egen liten strand, och vi gjorde inte mycket mer än hängde på stranden eller satt under taket på vår veranda, när det regnade. Även om stället kanske redan hade sett sina bästa dagar var maten god och vi latade oss en massa och Kai satt på stranden och grävde i timmar i sträck. När det blir varmare åker vi tillbaka.

Vietnamesiskt kaffe

Kaffet i Vietnam är tjockt och svart och lagas direkt i koppen. Genom ett litet filter droppar det sakta ner över en ordentlig klick kondenserad mjölk och om det är varmt ute dricker man det med is. Det är nog så långt man kan komma från en rykande kopp Gevalia brygg med en skvätt lättmjölk, men väldigt gott - om man inte är väldigt mätt eller rädd för en ordentlig sockerchock.

Det heter "cà phê sữa đá" och jag kan nästan uttala det.

31:an till stan

Igår var det helgdag igen. Vietnamesisk. Lite oklart vad för någon. Och Kais dagis var såklart stängt men Keisuke var inte ledig, så Kai, Hana och jag tog bussen in till stan för gemensam lunch. Taxi från Tay Ho kostar ungefär 30 kr, bussen bara 1,50, och den har både luftkonditionering och går snabbt och dessutom får man alltid sittplats när man kommer med barn, vietnameserna (för jag har aldrig sett någon annan utlänning på bussen) är extremt väluppfostrade.
Det enda man måste tänka på är att hoppa av kvickt, för precis alla busschaufförer börjar alltid köra och dörren slå igen i samma ögonblick som sista personen ut är i luften, i hoppet ner på trottoaren. Och med två barn i släptåg brukar det vara jag, som spanar efter ett bra ställe bland motorcyklar och vattenpölar och gatuförsäljare att sätta ner fötterna på. Hittills har det gått bra och idag hann vi också med en vietnamesisk kaffe och färsk kokosnöt på liten plastpall vid en sjö nära Keisukes kontor efter lunchen. Sen åkte vi hem (taxi) och fikade i solen på altanen.

Bara man vet vart man ska...

På bussen.

Nästan, nästan...

Kaffe och kokosvatten.

Åh, Dominica

Kai är helt på det klara med att pappa, han kommer från Japan, och mamma från Sverige. Det är bara lite osäkert varifrån Hana kommer (fast inte från Vietnam i alla fall).
För Kai, han kommer från Dominica. Häromdagen tog han fram en kartong och förklarade, att när vi flyttar tillbaka till Dominica, då kan hans hund, som han ska få här han blir stor, åka i den kartongen.
Nu vet jag inte vart kartongen tog vägen, men fortfarande längtar vi lite tillbaka ibland. Då tittar vi på foton:

"Dominica, a little bit of everything"

Kuala Lumpur

I januari flög vi till Bali med det lokala lågprisbolaget AirAisia, och på vägen tillbaka passade vi på att stanna några nätter i Kuala Lumpur, Malaysia.
Vi fikade, åt god indisk mat, strosade storögda i enorma shoppingcenter, åkte MonoRail, tittade på Petronas Twin Tower, promenerade genom regnskog mitt i stan, åkte canopy (Kai och Keisuke) och lekte på den största lekplats jag någonsin sett, komplett med enorm barnpool och vattenfall och allt. Där tillbringade vi ungefär halva tiden i stan.

Bali II

Mitt i det enorma och till största del muslimska Indonesien, ligger lilla hinduistiska Bali. Sedan urminnes tider är ön känt för sitt vackra hantverk och speciella kultur. Det finns tempel och mångarmade gudar över allt. Och utanför varje hus och affär och restaurang ligger offergåvor till någon av de många gudarna. I den lilla byn Ubud fanns allt i överflöd.